Svenska - Turkiska

Det är en kortjämförelse[1]

svenska grammatiska uppbyggnad med turkiskan

 

Turkiska språket tillhör den altaiska, turkspråk som består av 29 bokstäver och 8 av dem är vokaler. Å andra sidan är svenska språket tillhör indoeuropeiska, nordgermanska gruppen som består av 26 bokstäver och 9 av dem är vokaler. Det betyder att det finns stora skillnader mellan de två språken.

 

Några bokstäver i turkiska är det svårt att uttala rätt när man pratar svenska. Ibland blandar man, t.ex.

 

Cc som j i det engelska orden John, jam

Jj som det engelska ordet measure

Oo, å i åker

Uu som i ost, blomma

Yy som inte j i jag. Obs!!! det är inte en vokal i turkiskan

Zz som i det engelska ordet lazy

Å andra sidan saknar några turkiska bokstäver i svenskan, t.ex.

 

Çç som ch i det engelska orden chair, church

Ğğ som skånskans r, ramlösa. Det är faktiskt mycket speciellt i turkiska också. Ğ förekommer ej först i ord

I ı som saknas motsvarighet i svenskan, ungefär i det engelska ordet recieve

Şş som svensk sj, skj, sjö

Üü som tysk ü

Stavningen är står problem i svenskan som inte har några ljud t.ex. sj eller skj motsvarande i turkiskan har bara en bokstav dvs ş. Ljudet tj har också bara en bokstav motsvarande i turkiskan dvs. ç.

 

Ordföljd är mycket viktigt i svenska när man jämför med turkiskan. Frågeord kommer alltid från början i svenska, men i turkiskan är faktiskt annorlunda t.ex.

 

 

Ozan läser boken.

  1            2       3

Ozan kitabı okuyor.

  1          3          2 

 

Varifrån kommer Ozan?

      1             2             3

Ozan nereden geliyor?

    3              1                   2 


När man bygger ja/nej frågor i svenskan vet vi att verbet kommer först, om det inte finns frågeord inom en mening, då kommer de dessa frågepartikeln i turkiskan. –mı, -mi, -mu, -mü.

Läser Anna? / Anna okuyor mu?

   1         2              2          1

 

I vissa meningar saknar verb eller hjälpverb i turkiska, å andra sidan har åtminstone ett hjälpverb i svenska, t.ex.

 

Du är svensk. / (Sen) isveçlisin 

 

Substantivet har singular och plural både i två språk. I svenskan ändrar många substantiv när man skriver plural. I turkiska pluraländelser är alltid –lar eller –ler. Om sista vokalen i ordstamen är mjuk blir ändelsen –ler, om den är hård blir ändelsen –lar.

 

Bil – bilar / araba – arabalar

Bus – bussar / otobüs – otobüsler

 

Den bestämda artikeln existerar inte i turkiskan. Substantivet behåller alltid grundformen. Om det finns ett tal (mer än en/ett) framför substantiv i svenskan, är det alltid plural som behåller inte grundformen i överhuvudtaget.

 

En bonde / bonden / två bönder / bönderna

Bir çiftçi / çiftçi    / iki çiftçi     / çiftçiler

 

Turkiska har bara genus ”o” som använder istället han, hon, den och det i svenskan. Man skiljer inte på maskulinum och femininum, s.k grammatiska genuset  saknas i turkiskan. Ex.

 

 Vad gör Anna? / Hon läser tidningen.

Anna ne yapıyor? / O gazete okuyor.

 Vad gör Cihan? / Han sjunger

Cihan ne yapıyor? O şarkı söylüyor. 

 

I turkiskan har verbet en speciell böjning som ändrar enligt pronomen och tempus.

 

Nutid:

Dåtid:

 

Jag skrattar./ (Ben) gülüyorum.

 

Jag skrattade./ (Ben) güldüm.

Du skrattar. / (Sen) gülüyorsun.

Du skrattade./ (Sen) güldün.

 

 

 

I en mening måste det finnas ett substantiv och ett verb i svenskan, men i turkiskan är det inte obligatoriskt, eftersom det finns en böjning s.k. hemlig pronomen i slutet verbet. Det räcker böjningen i stället pronomen. T.ex. verbet slutar med –m, det betyder att pronomen är jag = ben, om det slutar –n, det betyder att pronomen är du = sen. Enligt den mening vet man att vem skrattar i.

 

                Jag skrattar.                        Du skrattar.         

                Gülüyorum.                        Gülüyorsun

 

Alla turkiska verb har en oböjd grundform, infinitiv. Infinitiven består av en verbstam som motsvarar imperativformen i 2:a person singular samt en infinitivändelse – mek eller –mak. Man använder infinitivändelsen –mek när den föregående vokalen i verbstammen är mjuk och –mak när den är hård. Vi vet att svenska verb slutar mest –a.

 

Gå                  komma                 skriva                  läsa

gitmek            gelmek                 yazmak               okumak

 

Verbet behåller alltid grundformen i turkiskan, å andra sidan ändrar oregelbundna verb i svenskan.

 

Att knyta                 knyter                 knöt                 knutit                 knyt!

Bağlamak               bağlar                 bağladı            bağlanmış           bağla!

                                                  

När man jämför de två språken enligt tempus, då ser man alla svenska tempus motsvarar dubbeltempus i turkiskan, dvs i turkiskan har sammanlagt åtta tempus + infinitiv.

 

Det är lite lättare att komparera adjektivet i både två språken. Normalt i svenskan tillägger man –are i komparativ efter adjektivens positivform, men i turkiskan kommer ordet ”daha” alltid förre adjektivets positivform. Medan i svenskan tillägger man –ast i superlativ, kommer ordet ”en” alltid i turkiskan.

 

 Hög           högre                    högst

Yüksek       daha yüksek          en yüksek

ung            yngre         ygnst

genç           daha genç en genç

 

Det finns många småord som kallas prepositioner i svenska. Man använder tillsammans med substantiv. De dessa småorden saknar i turkiska utan vissa undantag. I stället preposition använder man kasus-ändelser. T.ex.

 

Jag bor i Halmstad

Halmstad’da oturuyorum

Jag kommer från Turkiet.

Ben Türkiye’den geliyorum.

 

Några prepositioner har en ganska tydlig egenbetydelse

 

Det finns en matta under sängen  

Yatağın altında bir halı vardır.

 

De sätter sig vid bordet

Masan başına oturuyorlar.’

 

 

Verbet är den komplicerade delen av turkisk grammatik. Antalet lemma, verb med alla dess böjningsformer är oräkneliga. Det svenska verbet ge har 8 lemma (giva, ger, gav, givit, gett givna, ge) motsvarar av turkiskans vermek med hela 530 lemma. Man räknar med alla lexikala morfemräckor av verbet çözmek lösa uppger det teoretiskt totalt till 3180 lemma vilket i svenskan motsvaras av 10 stycken. 

 

I turkiskan finns det några ord som motsvarar minst 20 ord i svenska. T.ex. çıkmak som motsvarar i svenskan gå ut, komma ut, öka, försvinna, sticka, klättra strömma ut, utgå, avgå, lämna, dyka upp, avsluta, osv. Tutmak som motsvarar i svenskan hålla, taga, fatta, angripa, draga, hyra, passa, anställa, täcka fylla, fastna, bilda osv[2].

           HMK

Uppdaterad 2004-04-12

 


 

[1] Det är bara en kortjämförelse. Det ska publiceras fördjupning i framtiden.

[2] Den sista paragrafen har jag sammanfattat i ”Svensk-Turkisk Pärlor” av Musa Güner, Göteborg 2002